Sjukdomar i rörelseapparaten

Tillväxtrubbningar

HÖFTLEDSDYSPLASI, förkortat HD

HD är en felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser.

 

Risken för att en hund ska utveckla HD är betingat av såväl arv som miljö, arvsgången är komplex (kvantitativ). Detta innebär bl.a. att även hundar med normala höftleder (grad A eller B) kan producera avkommor som utvecklar HD. Risken för att hund med normala höftleder ska producera avkomma som utvecklar HD ökar om dess föräldrar och/eller syskon har HD. Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.

 

Gradering av höftledsstatus sker enligt normer fastställda av Fédération Cynologique Internationale (FCI). Normerna bygger på dels passform mellan höftledskula och höftledsskål, dels på djupet av skålen dvs. hur djupt höftledskulan ligger inne i skålen. Lederna graderas i 5 grupper:

  • A  normala höftleder grad A

  • B  normala höftleder grad B

  • C  lindrig dysplasi

  • D  måttlig dysplasi

  • E  höggradig dysplasi

 

Det är omöjligt att enbart med hjälp av en röntgenbild kunna utläsa om en hund har besvär av sin HD. Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi uppträder helt symptomfria. Generellt sett har små hundar mindre problem av höftledsdysplasi än större och tyngre hundar.

HD kan förr eller senare ge upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen kan inte ses på röntgenbilden men i de fall benpålagringar uppkommer kan dessa urskiljas på en röntgenbild. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden.

Höftleds- och armbågsledsdysplasi, HD och ED, är vanligt förekommande hos många, framförallt storvuxna, hundraser. Sedan 2012 görs skattning av avelsvärden, även kallat index, för HD och ED för att få ett effektivare avelsarbete för bättre ledhälsa hos hund.

Index innebär att man, förutom individens eget röntgenresultat för HD även tar hänsyn till släktingars resultat för att skatta hundens nedärvningsförmåga avseende dessa egenskaper. Index för HD skattas rutinmässigt varje vecka och värdena publiceras i SKK's Avelsdata.

Cane Corso har, som de flesta andra raser, vissa sjukdomar som är mer frekvent förekommande.

Det är viktigt att alla uppfödare använder friska avelsdjur samt bedriver ett avelsarbete som leder till att hälsan förbättras i rasen.

Eftersom rasen är relativt stor och tung med en snabb tillväxt är ledsjukdomar något rasen drabbas av oftare än medelhunden enligt försäkringsbolagens statistik.

Det finns hälsoprogram för medlemmar i Svenska Kennelklubben, både avseende både fysisk och mental hälsa, samt program som begränsar användningen av ett enskilt avelsdjur. 

6E6AF6A6-212A-48A4-9379-B47B5B278A3F.heic

 Bild 1. A/A höfter på Cane Corsotik.

9ACD6B06-3CD7-44BE-AD89-F583F0D74B9F.jpeg

Bild 2. C/D höfter på Cane Corsotik.

683477D2-0182-4421-8265-0DEC01111CB9.jpeg

Bild 3. E/E höfter med pålagringar på Cane Corsotik.

ARMBÅGSDYSPLASI, förkortat ED(från engelskan Elbow)

Armbågsledsdysplasi innebär en onormal utveckling av armbågsleden och förkortas ED efter den engelska benämningen elbow dysplasia.

ED är ett samlingsnamn för olika tillväxtrubbningar som leder till benpålagringar i armbågsleden, vilka kan urskiljas relativt tydligt vid röntgen.

 

Gemensamt för de olika tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller att det skadas på grund av rubbad utveckling i omgivande benvävnad.

Armbågsledsdysplasi, ED, är vanligt förekommande hos många, framförallt storvuxna, hundraser. Sedan 2012 görs skattning av avelsvärden, även kallat index, för ED för att få ett effektivare avelsarbete för bättre ledhälsa hos hund.

Index innebär att man, förutom individens eget röntgenresultat för ED även tar hänsyn till släktingars resultat för att skatta hundens nedärvningsförmåga avseende dessa egenskaper. Index för ED skattas rutinmässigt varje vecka och värdena publiceras i SKK's Avelsdata.

 

Cane Corso har, som de flesta andra raser, vissa sjukdomar som är mer frekvent förekommande.

Det är viktigt att alla uppfödare använder friska avelsdjur samt bedriver ett avelsarbete som leder till att hälsan förbättras i rasen.

Eftersom rasen är relativt stor och tung med en snabb tillväxt är ledsjukdomar något rasen drabbas av oftare än medelhunden enligt försäkringsbolagens statistik.

 

Till skillnad från metodiken vid avläsning av röntgenbilder av höftleder, där man direkt bedömer det eventuella felet i utvecklingen av leden och sedan separat anger hur stora pålagringar som tillkommit (artrosgrad), är det när det gäller armbågsleder oftast endast möjligt att avläsa om det föreligger benpålagringar och sedan gradera dessa.

 

Vid den centrala granskningen av röntgenbilderna graderas armbågsledsartros enligt följande skala, som också används internationellt:

  • 0   inga påvisbara förändringar

  • I    lindriga benpålagringar, upp till 2 mm

  • II   måttliga benpålagringar, 2 - 5 mm

  • III  kraftiga benpålagringar, över 5 mm

 

Något säkert samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymtom finns inte, men unga hundar, med måttliga eller kraftiga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framförallt efter hård motion.

Arvsgången för ED är komplex där både arv, med många gener i samverkan (polygen), och miljö är bidragande orsaker till sjukdomens utveckling.

OSTEOCHONDROS, förkortat OCD

Bogleden
Information från Evidensia: Osteochondros är en mycket vanlig tillväxtrubbning i bogleden. En del av ledbrosket och underliggande ben dör och lossnar från underlaget. Med artroskopi tas den skadade vävnaden bort. För att få en snabb och effektiv läkning av broskskadan används ofta en teknik som kallas mikrofrakturering. Det innebär att man med en liten metallspets skapar mikroskopiska öppningar i benet där blodkärl kan växa in och underlätta läkningen. Skador på kollateralligamenten (sidoligamenten) i bogleden är vanliga. Dels används en teknik där man genom en radiofrekvens-sond som förs in i leden ”krymper ihop” ledkapsel och uttänjda ledband och startar en ärrbildning som stabiliserar leden. Dels kan man numera direkt med suturer reparera trasiga ledband via artroskopi. Skador på bicepssenan som går genom bogleden kan diagnosticeras och åtgärdas via artroskopi.

 

Armbågsleden
Information från Evidensia: Osteochondros och fragmentering av processus coronoideus (FCP) är mycket vanliga tillväxtrubbningar som orsakar hälta hos medelstora och större hundraser. Tidig diagnos och åtgärd är av stor vikt för att prognosen ska bli så bra som möjligt. Hundarna visar ibland symptom redan innan man ser några skador på röntgen, och då bör en artroskopi göras direkt. Det är mycket viktigt att inte avfärda hälta hos växande hundar med att ”det är nog växtvärk”! Det finns inte något som heter växtvärk hos hundar! Om en hälta sitter i mer än några dagar ska växande hundar alltid undersökas av en ortoped så att man så tidigt som möjligt kan hitta och åtgärda ledskador.

 

Knäleden
Information från Evidensia: I knäleden är det mycket vanligt med tillväxtrubbningen osteochondros. Hunden kan visa symptom redan vid 5-6 månaders ålder, men det händer också att skadan inte upptäcks förrän långt senare. De vanligaste skadorna i knäleden är korsbands – och meniskskador. Diagnosen kan ställas mycket exakt med artroskopi och skadade delar av korsband och menisker tas bort samtidigt. Vid korsbandsskador görs därefter en stabilisering tex TPLO- eller TTA-operation. Meniskskador utan samtidig korsbandsskada behandlas helt artroskopiskt.

Hasleden
I hasleden är det framförallt skador orsakade av osteochondros som behandlas med artroskopi.

KORSBANDSSKADOR, helt eller delvis trasiga korsband

Skador på ett korsband uppträder ofta som konsekvens av en längre tids försvagning av korsbandet, men kan även ske om knät utsätts för ett kraftigt trauma. 

Information från AniCura: I vardera knäleden finns två korsband, det främre och det bakre. Korsbanden fäster in till lårbenets samt skenbenets ledhuvuden och har till syfte att stabilisera knäleden i framåt- och bakåtrörelse. Skador på korsband uppkommer ofta till följd av en kronisk ledsjukdom i knäleden, där ledbandet gradvis brutits ner. När korsbandet är tillräckligt försvagat räcker det att hunden råkar trampa snett eller överbelasta leden för att korsbandet ska brista helt eller delvis. Korsbandsskada kan även drabba ett friskt korsband i samband med våldsamt trauma, som vid en trafikolycka. Vanligen är det det främre korsbandet som drabbas.

 

Symtom

Korsbandsskador är vanligare hos äldre, överviktiga hundar av större raser och hundar som har tendens till översträckning i knäleden. En hund som motioneras oregelbundet och intensivt, t ex vid jakt eller tuff lek riskerar oftare att få traumatisk korsbandsskada. Då kan följande symtom ses:

  • Plötslig kraftig hälta på ett bakben. Det kan se ut som att hunden har ont i en tå, eftersom den gärna håller upp benet och undviker att stödja på tassen.

  • Området kring knäleden blir ömt och svullet, vilket framför allt kan kännas på insidan av knäleden.

  • I sittande position kan många hundar hålla det skadade benet avlastat och utsträckt från kroppen, istället för att ha det böjt.

  • Efter ett par veckor kan en del hundar åter börja stödja på benet under rörelse, men avlastar det helst i vila. Lårmuskulaturen kan bli stel och spänd, och området kring knäleden kännas bredare än normalt.

Diagnos

Veterinären gör en hältutredning, med observation av hur hunden rör sig i olika gångarter, följd av en manuell undersökning av rörelseapparaten, där bland annat olika leder böjs och sträcks. Ett typiskt tecken på korsbandsskada är s k draglåda, när det är möjligt att förskjuta skenbenet i förhållande till lårbenet inne i leden. Denna undersökning är smärtsam för hunden och musklerna i området är spända, vilket försvårar undersökningen. Därför kontrolleras eventuell draglåda under sedering, dvs hunden ges lugnande medel innan.  

Även röntgenundersökning av skelett och leder behöver oftast göras under sedering, för att bildprojektionerna ska bli korrekta. Ibland kan korsbandsskada urskiljas på röntgen, i synnerhet om tillståndet har förelegat en längre tid.