Krav för hunduppfödare

Lagar & Regler som gäller för hunduppfödning

De djurskyddsregler vi har kommer dels från EU-gemensamma djurskyddsregler, dels från nationella djurskyddsbestämmelser som går utöver EU:s bestämmelser eller täcker in fler områden än EU:s regler.

I Sverige har vi en djurskyddslag som beslutas av riksdagen, en djurskyddsförordning som beslutas av regeringen, och djurskyddsföreskrifter som beslutas av Jordbruksverket.

För uppfödare som är anslutna till Svenska Kennelklubben gäller att även följa SKK's regler. Dessa är till för att ytterligare säkerställa kvalitativt och värdigt handhavande av våra hundar samt att avel bedrivs i enlighet med SKK's stadgar.

Svenska Kennelklubben ansvarar i samarbete med specialklubbarna för rasbildning, rasutveckling och rasvård.

Alla som håller eller föder upp djur är skyldiga att känna till den lagstiftning som finns. Det är viktigt att förstå att dessa lagar & regler gäller alla och att de fattas på regeringsnivå.

Här har vi försökt göra regelverket kring att ha och föda upp hundar lite mer överskådligt. I stora drag kan man säga att det finns

  • Lagar från Riksdagen

  • Förordningar från Regeringen

  • Regler från Jordbruksverket & SKK

  • Rekommendationer från RACC

SVENSKA KENNELKLUBBENS REGLEMENTE

Avel och uppfödning av rashundar är fundamentet i Svenska Kennelklubbens verksamhet. Redan i stadgarnas första paragraf, vilken anger målet för verksamheten, framgår betydelsen av aveln genom texten "att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rashundar".

Hundavel, och därmed hundrasers utveckling, grundas på uppfödarnas val av avelsdjur samt på den användning som dessa får. Ärftlig variation är en förutsättning för hundraser och deras möjlighet att anpassas till framtidens krav. Avel och utveckling av rashundar ska därför vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa, mentalitet eller funktion eller tömmer rasen på genetisk variation. 


Avel och uppfödning ska också ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen och Svenska Kennelklubbens grundregler. 
Hundar med allvarliga sjukdomar eller funktionshinder ska inte användas till avel. Parningskombination som utifrån tillgänglig information ökar risken för allvarlig sjukdom/funktionshinder hos avkomman ska undvikas. 

Enligt SKKs grundregler, som du som uppfödare är bunden att följa, ska du alltid upprätta skriftliga köpe- eller fodervärdsavtal om du står i begrepp att överlåta en hund. Grundreglerna är till och med ännu tydligare: köpe- och fodervärdsavtalen ska ha av SKK fastställt innehåll och därför ska SKKs avtal användas. De avtal som är obligatoriska att använda vid överlåtelse är köpeavtal, köpeavtal med bibehållen avelsrätt eller fodervärdsavtal.

Konsumentköplagen

Konsumentköp är ett köp som är särskilt reglerat i konsumentköplagen för att ta tillvara konsumentens rätt gentemot den näringsidkande säljaren. Konsumentköplagen är en tvingande lagstiftning, det vill säga den innehåller bestämmelser som inte kan frångås genom avtal mellan parterna.

Om ett avtal innehåller överenskommelser som strider mot lagstiftningen kan köparen vid en tvist stödja sig på lagen även om avtalet skulle säga något annat.

En hund, valp eller vuxen, är i lagens ögon att betrakta som vilken vara som helst. Det innebär att de lagar och regler som skyddar en konsument vid köp av en bil hos en bilhandlare eller ett kylskåp i vitvaruaffären också gäller vid försäljning och köp av en hund från en uppfödare. En uppfödare räknas som regel som näringsidkare oavsett om hunduppfödningen bedrivs som yrkes- eller hobbyverksamhet (vid sidan av det ordinarie arbetet).

Lagligt sett är därför uppfödaren jämställd med bilhandlaren eller affärsinnehavaren och har samma skyldigheter gentemot köparen. När en vanlig konsument köper något av en näringsidkare kallas det för ett konsumentköp. Det gäller alltså även när det är fråga om en hund.

 

Köplagen

Köplagen reglerar köp mellan näringsidkare. Köplagen är inte en tvingande lagstiftning, det vill säga man kan friskriva sig från ansvar. När en uppfödare säljer till en annan uppfödare anses det vara två jämbördiga parter som handlar med varandra och då gäller köplagen.