Priset av popularitet:
Populära Avelshundar och Populationsgenetik
C.A. Sharp (Översättning Cathrine Nilsson)
Föreställ Er det hypotetiska fallet med "Gamle Blue", en
extraordinary Malthund. Blue var perfekt: Sund, frisk och smart. I veckorna
sprang han efter maltbollar från morgon till kväll. På helgerna
utmärkte han sig på lydnadstävlingar och på utställningar
där han lockades med - ja ni gissar med vad - maltbollar.
Alla hade ett skäl att använda Blue i avel, så alla gjorde det.
Hans avkommor travade på i hans fotspår ner genom generationerna.
Blue dog gammal och ärofull.
Men, vad folk inte visste var att "Gamle Blue", trots att han var
så bra, bar på några dåliga gener.
De påverkade inte honom och inte heller det stora flertalet av hans avkommor.
För att ytterligare komplicera det, några av de dåliga generna
var kopplade till några för en Malthund mycket viktiga egenskaper.
Några Malthundar med problem började dyka upp.
De tycktes enstaka så alla trodde att de bara "var något som
kan hända".
En del sa att detta var väl inget märkvärdigt.
Dessa hade ofta några av de drabbade hundarna. Tiden gick. Fler problemhundar
dök upp.
Folk var mycket noga med att inte nämna det för andra eftersom alla
vet att hanhundsägaren alltid klandrar tiken för det dåliga
och tar åt sig äran om det blir bra.
Hanhundsägare vet att det är bäst att hålla tyst för
att inte dra på sig mer problem, om de varit tillräckligt allvarliga
skulle väl folk prata om det, eller hur? Åren gick. Gamla Blue hade
för länge sedan multnat i sin grav.
Nu hade alla problem, från stora som katarakt, epilepsi och sköldkörtelproblem
till mindre specifika, som svårt att hålla tätt, dåliga
modersegenskaper och kort livslängd.
"Var kan jag vända mig för att komma bort från detta?"
frågade uppfödare.
Svaret var; ingenstans. Folk blev arga. "De ansvariga parterna skulle bestraffas!"
Uppfödare som kände att deras avelsprogram kunde dras in blev stenkalla.
* Några beslöt sig helt enkelt för att attackera först,
sopa igen och hålla tyst.
Några få tappra själar stod upp och medgav att deras hundar
hade problem och de blev jagade ut ur rasen. Kriget fortsatte, med ägare,
uppfödare samt djurskyddsrepresentanter som slängde anklagelser mot
varandra.
Under tiden fortsatte dock alla som tidigare. Efter ytterligare ett decennium
eller två kollapsade hela malthundsrasen under vikten av ackumulerade
genetiska avarter och blev helt utrotad.
Denna drastiska fabel är en överdrift, men inte så stor.
Här är en likadan men inte fullt så drastisk från det
verkliga livet. Det fanns en gång en Quarter Horse hingst som kallades
Impressive
(Imponerande). Namnet passade. Han blev far till många föl som
uppvisade hans mycket önskvärda egenskaper. Men, när de och deras
avkommor parades med varandra, dog ibland avkomman.
Impressive hade burit på ett letalanlag (dödligt) med enkel recessiv
arvsgång.
Ingen visste detta innan de startade att inavla på honom.
Situationen med en enda far som bär på denna drastiska genetiska
påverkan på en ras kom att kallas "Impressive
Syndromet". Många arter och raser av djursorter inklusive hundar
har lidit av egna "Impressive
Syndrom".
Men fall som Impressive är bara toppen på ett isberg.
Ett enkelt recessivt anlag blir tydligt på bara ett fåtal generationer.
Men, hur är det med mer komplicerad arvsgång?
Med det här menas inte att alla dessa populära avelshundar som vi
beundrar så mycket är dåliga avelsval. Deras många utmärkta
egenskaper ska utnyttjas, men även de bästa av dem har också
gener för negativa egenskaper.
Problemet är inte populära avelshundar, utan hur vi använder
dem.
Genom att para hundar som är släkt med varandra ökar uppfödaren
sina chanser att producera hundar som är homozygota för de egenskaper
han eftersträvar.
Homozygota individer är mycket mer troliga att nedärva dessa egenskaper
till nästa generation.
När en hanhund uppvisar många positiva egenskaper och sedan visar
sig nedärva dem kan han bli en populär avelshund, en som blir använd
av alla under en livstid och kanske t o m efteråt via fryst sperma.
Eftersom barn och barnbarn är så bra börjar uppfödarna
att para dem med varandra.
Om resultatet fortsätter att vara gott görs flera tillbakakorsningar
i flera generationer.
Ibland är en hanhund så kraftigt använd att decennier senare
uppfödare inte har en aning om hur nära släkt deras djur är
då de inte längre finns i stamtavlan.
Inte varje populär avelshund blir det p g a sin förmåga att
lämna utmärkt avkomma.
Några har vunnit stora utställningar eller ägs av dem som har
förmågan att göra PR.
Dessa hundar kan visa sig värdelösa när de blir tillräckligt
gamla för att göra en utvärdering av avelsresultatet.
Men, en hel del uppfödare har använt djuret i flera år innan
de förstått detta, så skadan kan ha skett redan.
Användandet av de bästa av populära avelshundar begränsar
helt naturligt antalet av några gener i rasens genpool men ökar samtidigt
antalet av andra.
Eftersom söner och sonsöner till populära avelshundar själva
blir populära fortsätter trenden, resultatet är en minskning
och även utrotning av vissa gener medan andra blir homozygota i rasen.
Några av dessa egenskaper kan vara positiva men inte alla av dem. Ägarna
till "Gamle Blue", malthunden i inledningsfabeln, och de som ägde
hans närmaste avkomma hade ingen aning om vad som skedde mitt framför
näsan på dem.
De var jätteglada över dessa framstående avelshundar och ännu
mer glada över att para dem med så många fina tikar som möjligt.
Hunduppfödning och utställning är en dyrbar affär. Man slutar
ofta barskrapad.
Men ägandet av en populär avelshund kan ändra detta. Situationen
ser ut att vara en vinst för alla, avelshundsägaren får mindre
ekonomisk börda och uppfödare från alla håll får
tillgång till hundens gyllene gener. Ingen uppfödare vill föda
upp sjuka djur.
En liten minoritet är kallhamrade och kortsiktiga nog för att skaka
av sig genetiska problem för priset av att få vinnare, men även
de gör sitt bästa för att det inte ska komma till allmän
kännedom.
Vi behöver ett helt nytt tänkande hur vi ska använda våra
avelsdjur.
Ingen enda hund oavsett hur bra den är ska ges tillfälle att dominera
en ras genpool.
Ägarna till sådana hanhundar ska tänka noga på hur mycket
de ska användas, årligen, hela livet och in i framtiden, om fryst
sperma sparas.
Avelshundsägaren ska inte bara titta på kvalitén på
tikarna utan också på hennes stamtavla.
Hur stor blir inaveln vid denna parning?
Tikägaren ska också tänka två ggr innan de använder
en populär hanhund. Om du använder den här avelshunden just nu
och alla gör detsamma, vart ska du vända dig för att göra
en utavel?
Slutligen, attityden gentemot genetiska sjukdomar måste ändras.
Det måste sluta vara var mans smutsiga lilla hemlighet.
Det måste sluta vara ett tillhygge mot dem som ärligt erkänner
att de drabbats.
Det måste bli ett ämne för öppen resonabel diskussion så
att hanhundsägare och tikägare kan ta upplysta avelsbeslut.
Om inte uppfödare och ägare tänker om när det gäller
långsiktiga mål och sin reaktion på ärftliga problem
kommer det bara att bli värre.
C.A Sharp är redaktör för "Double Helix Network News"
Den här artikeln infördes i Vol.1 V, No.3 (sommaren 1998)